verballiberal

I den senaste tidens debatt kring vem som skall ha rätt att viga par och på vilket sätt det skall göras gör mig förbryllad. Det är alltför många människor i detta land som (frivilligt) ingår i diverse religiösa förbund utan att över huvud taget reflektera över sin egen religiositet. Man viger sig, döper barn och uppmuntrar sedermera dessa barn att konfirmera sig. Allt i illusionen att det är något som skall och bör vara norm.

Jag hävdar att merparten av alla dessa religiösa riter är förfalskade och bär en ambivalent doft av självbedrägeri. Man förbinder sig inför Gud, lovar inför Gud och bekänner sig till en kristen tro. Detta till trots att merparten av befolkningen till synes bara har en vag inställning till kristen tro i allmänhet och sin egen tro i synnerhet. Med en normativ frenesi gör man detta utan att fundera över sin egen Gudstro.

Sanningen, om det nu finns en sådan, är att vi alla sitter fast i ett tänkande som egentligen strider mot vår egen övertygelse, i den mån vi har någon, om att det finns en gud som är allsmäktig och som vi måste blidka genom att ingå i diverse religiösa riter.

Det är dags att vi alla funderar över vår egen tro, om vi har någon, och därefter avgör om vi skall viga oss, döpa våra barn och uppmuntra barnen att konfirmera sig. Det måste väl ändå ligga i vårt intresse att vi inte hänger oss åt självbedrägeri.
Det måste väl ändå ligga i vårt intresse att låta barn ta en segen ställning till om de vill bekänna sig till en tro när de uppnått en mognad där de själva kan avgöra sin egen inställning i religiösa frågor och ställningstaganden.


Med tillbörlig respekt

Mikael