Mental gympa
Saken är som så att jag har på senare tid kommit till en slutsats som hjälpt mig på ett remarkabelt sätt. Jag har under hela mitt liv varit en grubblare men bestämt mig för att byta ut det beteendet till att bli en grunnare. Alltså, istället för att grubbla har jag börjat grunna. Innan vän av ordning nu plockar fram SAOL vill jag påpeka att definitionerna på orden grubbla och grunna är mina egna.
Till saken: Att grubbla är egentligen samma sak som att älta. Jag tycker att vi har en benägenhet att grubbla för mycket, att älta än det ena och än det andra. Jag föreslår i stället att man börjar grunna på sådant man grubblar över. Att grubbla är enligt mig en cirkelrörelse som egentligen inte leder någonstans då grubbleriet oftast saknar analys och en framåtrörelse.
Om man i stället byter ut grubbleriet mot grunneri så finner man i bästa fall att i grunnandets väsen finns analysen och framåtrörelsen som ibland krävs för att man skall kunna lämna ett problem och gå vidare i livet. Grubblandet tenderar att rendera i ett stillastående emedan grunnandet ger den rörelse och riktning som man behöver för att lämna en specifik händelse, sorg eller känslostorm bakom sig.
Så i all ödmjukhet föreslår jag mental gympa istället för grubbleriets ensidiga vattentramp.
Med tillbörlig respekt
Mikael
