verballiberal

Idag under en stilla och fuktig lunchpromenad hände det som oftast inträffar när jag mår bra. I en grusbelagd vägren går jag med blicken ner i marken och ser helheten av stenar.

En gråsvart massa som tigger efter uppmärksamhet men som nog sällan får den. Men då dyker den upp, den där stenen - stenen som genom sin avvikelse från mängden fångar min uppmärksamhet. Jag plockar upp den. Fascineras över dess obändliga envishet genom att bara finnas där i massan.

Jag studerar vidare och inser att stenen i sig inte är särdeles vacker, tvärtom ter den sig mycket anspråkslös. Det hade den också varit i en massa med andra liknande anspråkslösa stenar. Men i just detta sammanhang avviker den och just därför uppmärksammas den.
För mig blev den vacker. Den hamnade i min ficka och jag kände mig upprymd av hela händelsen. Det kan ju tyckas som om jag borde låtit den ligga, just för att den avvek.

Men jag vet att det finns fler avvikare i massan, om man bara ser dem. Och för mig fick den anspråkslösa stenen ett värde. Ett litet värde men ändock ett värde.
Det är delheten som gör helheten - jag vet att det är så. Det är bara så att jag behöver bli påmind om det ibland. I dag blev jag det! Tack Moder Jord!



Med tillbörlig respekt
Mikael Kamfjord