verballiberal

Det har tagit lång tid för eftervärlden att förstå dina handlingar Anna Odell! Kanske kommer eftervärlden aldrig att förstå  dem då du i din, så kallade konstnärliga, utövning eventuellt aldrig kommer kunna, alternativt vilja förklara dem.

För kusligt exakt tio år sedan befann jag mig i din situation, med den väsentliga skillnaden attt min situation var livsavgörande till skillnad från din.

 Jag befann mig på Liljeholmsbron, mitt i trafikfältet. Jag hade ringt och hotat. Ringt och sagt att jag ville ta mitt liv.
Det jag kommer ihåg, mitt bland överdosering av alkohol och lugnande, är alla sirener, polis, brandkår, ambulans. Jag minns, i allt detta, en viss skam. Inte för att jag troligen villle avsluta mitt liv, utan paradoxalt nog, hur mycket jag funderade över hur mycket allt detta kostade. Och hur många andra, som kanske behövde min hjälp bättre, kunde fått det just, bättre.

 Jag har för längesedan nästintill  tappat tron på den svenska, så kallade psykvården. Men inte helt.

Men, du Anna Odell har bara lyckats med bedrfiften att göra dig ett namn i media. Det är ingenting som skiljer dig från många andra i din mediatörstande generation.

Det, och detta är viktigt, som skiljer dig från resten, är att du fejkar en psykos. En psykos är ingenting mindre, eller mer, än en psykisk abnormalitet. Dvs, ingenting som skiljer den vardagliga individen från en mer eller mindre vardaglig konststuderande på konstfack. Men låt oss för sakens skull kalla dig konstnär, så ditt självrättfärdigande får sin uppsrttelse. Din, enligt uppgift, fejkade psykos, skiljer sig säkerligen sig inte väsensskiljt, från din konstnärliga vardagliga. Jag hoppas att du kan leva med dig själv, för jag kan inte leva bredvid dig i samhällsgemenskapen.

Med tillbörlig respekt

Mikael Kamfjord